royalle

Ska jag känna dig. Du är avlägsen, och mystisk. Du säger ingenting och jag känner hur muren reser sig mellan oss fastän jag bankar och slår på den. Varför försöker du resa den?

 

Du har inga känslor för mig, säger du. Eller? Ibland har du det. För det mesta. Men ibland funderar du på om jag är den rätta för dig. Tro mig, jag funderar jag med. 

 

När jag sitter bredvid dig och ser på dig då undrar jag. är du den rätta? Man kan aldrig få svar på det. Nu är du den rätta för mig. I det här ögonblicket, och det är det enda som räknas. Är vi lyckliga? Mår vi bra? Man mår bra och är lycklig när man funnit den rätta. Du gör mig glad. Du får mig att må bra. Du gör att jag vågar älska igen. Sedan tar du min tillit och min kärlek, kramar ihop det till en boll, lägger den ifrån dig och säger att du inte älskar mig.  

 

Du säger att du saknar gnistan. Jag känner inte gnistan, vill inte känna och kommer aldrig mer att tillåta mig känna den. Den gör ont. Den bränner och skadar. Och allra ondast gör det när den försvinner. Då finns inget längre kvar. Om du saknar gnistan så saknar du smärtan. 

 

Om du tar ett ljus och tänder det så kommer det att kännas varmt och ljust ett tag, men förr eller senare kommer det att brinna ut.

 

Jag har mitt hjärta här i min hand. jag lämnar fram det till dig. Jag har lagt all min tillit i dina händer. Jag ger dig mitt hjärta, min kärlek, och du är inte nöjd. 

 

 

Gnistan. Den som bränner. Den jag stoppat undan i ett hörn av mitt hjärta. Den som glöder tillsammans med alla minnen från förr. jag vill inte, vågar inte, tända den igen. 

 

Jag älskar dig. Jag vill leva mitt liv med dig. Jag vill inte bränna dig...

 

 

 

 

Jag har bestämt mig. Jag har bestämt mig för att bara älska, bara slänga mig ut i det okända, svarta, främmande och skrämmande. Det som kan göra jätteont. Men kan det verkligen döda? Jag måste våga leva fullt ut. Jag måste våga ta för mig. Även om det kan innebära att jag skadar mig. Han har haft så lång tid på sig att be mig gå att han har försuttit chansen. Nu går jag inte utan protest. Nu stannar jag. Och älskar. 

 

Vi har det så bra att jag ibland blir knäpp. Kan det fungera såhär? Jag kommer adrig att släppa honom. Han är perfekt för mig. Han är allt som jag önskat. 

 

I ett år drygt har vi träffats. I några månader har jag bott här och jag kan inte se några fel. Hur kan det vara så? De små sakerna i början som jag såg har krymt och blivit till ingenting...

 

Jag släpper dig aldrig.

 

Aldrig!