royalle

Doften och känslan av hud. Av känslor som ligger därunder fingrarna och pyr. Man känner värmen när man drar handen över huden på bröstet. Lägger handen mot halsen och känner hur pulsen kittlar under fingrarna, svagt men stadigt. Känner hur livet rör sig därunder.

Vad är det som gör att man dras till varandra? Jag funderar varje dag på vad det är som gör att jag vill till JD. Han är inte någon modell. Fin, men inte modellsnygg. Han är väl egentligen inte perfekt, men faktiskt verkar han perfekt för mig. Han är... Han är....han.

Jag tittar på honom ibland och han frågar vad jag tittar på. Känner sig besvärad. Jag vet inte vad jag tittar efter, bara att jag måste titta, att jag måste leta. Något finns där som gör att jag vill vara nära. Något gör att jag får en varm känsla i magen när jag tänker och tittar på honom. Som om jag drack varm choklad. Varmt och mjukt. Inte pirrigt och jobbigt. Inte nervöst. Bara varmt. Bara skönt.

Men varför?

Jag har slutat undra om han känner samma som jag. Jag bryr mig inte. Jag känner något och jag tänker känna nu. Vill inte längre vara en fegis. Det känns bra. Visst blir jag rädd men jag har bestämt mig för att släppa efter och bara njuta av att ha någon som faktiskt verkar bry sig om mig. Som faktiskt respekterar mig och som verkar nöjd med mig. Jag ska njuta av att jag kanske kan älska, även om jag inte vågar göra det. Jag vill säga att jag älskar honom, men jag vågar inte. Det är för tidigt.

Han har gjort mig så mycket gott så även om det inte håller så har han varit bra för mig. Jag har kommit upp. Jag har rest mig, börjat känna mig värdefull. Börjat tro att jag faktiskt är värd att vara med, även om jag fortfarande har svårt att tänka att jag är värd att älska. Bara att låtsas tänka det gör att jag skäms. Jag menar, vem tror jag att jag är?? Så vet jag att det är fel av mig att tänka så. Klart jag är värd att älska, men jag kan inte tro det än. Än är det för tidigt. än litar jag inte på mig själv... Och jag vet att det är helt knäppt.

Jag måste lära mig tänka så. Jag är värd att älska (och så skäms jag) Jag ÄR värd att älska (fast jag tror det inte)
JAG är värd ATT ÄLSKA
JAG ÄR VÄRD ATT ÄLSKA
Det blir lättare, men jag tror det ändå inte...

Skulle han säga att han älskar mig skulle jag dö av skräck och skam.