Publicerad 2012-06-19 21:26:52 i Allmänt
Får jag hålla din hand? Får jag följa dig? Kan du lova mig något jag aldrig fått förut? Vågar jag ge dig mitt hjärta? Vågar jag hålla din hand? Vågar jag lova dig att alltid finnas där? Kan du krypa intill? Kan du värma mitt hjärta? Kan du ge mig ett löfte att åtminståne inte medvetet såra?
Allt detta vill jag säga, men orden kommer inte ut. Orden hittar inte vägen förbi mitt hjärta utan att blanda in min hjärna och då blir de förstörda. jag vet inte hur jag ska göra för han ska förstå. För att få honom att inse hur mycket han kommit att betyda förmig. Jag vill att han ska veta samtidigt som jag inte vill det eftersom jag då riskerar att förlora honom...
Publicerad 2012-06-07 18:19:53 i Allmänt
Varför går jag och förbereder mig på an smärta som jag innerst inne vet, aldrig kommer att komma? Självuppfyllande profetia har jag själv upplevt, så varför går jag och väntar på en katastrof? Kan det vara så att jag inte kan tro att jag ska få ha det lugnt och tryggt? Jag som under en lång tid levt under en press och ett prestationskrav som kvävt mig. Kan det vara bristen på krav som gör att jag bara antar att det snart ska komma?
Jag väntar på när han ska byta personlighet. När han ska gå från snäll och go till hemsk. Det händer ju alltid, eller? Finns det verkligen människor som är snälla? Som inte sårar?
Det skrämmer mig så mycket att jag förmodligen väntar på katastrofen och förbereder mig för den bara för att jag helt tappat tron till män. Jag kan inte tro att han är snäll, och det är tragiskt.
Publicerad 2012-06-06 17:01:23 i Allmänt
Varma solstrålar mot kopparröd päls. Lukten av sommar, hav och häst i näsborrarna.
Känslan då man för första gången sitter på den unga oinridna hästen. Känner hur musklerna darrar under min tyngd. Förväntan, lite nervositet. Ett halvt ton muskelmassa under mig som när som helst kan explodera.
Det är inte sommar om man inte känner den varma, lite fuktiga, andedräkten från en häst i nacken då man efter ett ridpass, eller promenad sakta strosar tillbaka till den svala, lite kuperade skogshagen. Där man slår sig ner mitt i blomsterprakten och njuter av synen av hästar betandes och rullandes i det milda kvällsljuset. Om man blundar så hör man flugor som surrar, tugg från hästarna och man känner den mjuka, varma doften av svettig häst.
Det är inte sommar utan hästar. Det är inget liv utan hästar.
En gång fick jag ett ultimatum: Sälj hästarna eller flytta. Jag har fortfarande kvar hästarna...
