royalle

Misstänksamheten gnager i mig. Rädslan. Tankarna, de som aldrig vill släppa. De som sitter där längst bak och kanske är grunden till varför jag är misstänkssam. Tankarna att jag inte förtjänar det. Tankarna att jag bara är en lek. Någon som man kan bolla med. Jag är så rädd att upptäcka att jag faktiskt bara är ett besvär.

Men det är så mycket som jag inte kan greppa och det gör mig förtvivlad! Saker som han sagt och gjort som ligger där som en våt tvål i händerna. just när jag tror att jag förstått så glider den iväg och jag får vränga hela mig själv ut och in för att inte tappa greppet.

Kanske kramar jag för hårt. Kan det vara så? Är det kanske så att hela han är som en tvål? Att jag måste våga slappna av och släppa efter och kanske öppna mina händer för att han ska stanna kvar. jag kanske ska sluta att försöka hålla fast. Och kanske är det dags att börja lita på att han ligger kvar om jag inte försöker.

Och här känner jag paniken. Den kommer krypande uppför nacken och in i huvudet för att sakta sprida sig i kroppen och få hjärtat att dunka, blicken att bli dimmig. Om jag släpper efter och öppnar mina händer. Om jag litar på honom och han sedan lämnar mig. Hur ska jag våga lita på någon igen?

och jag gråter. För jag känner att jag måste våga. jag måste orka. Jag måste våga lämna fram mitt hjärta till honom, till någon som säger att han inte vet om han känner något för mig. till någon som jag vet kan göra mig väldigt illa.

jag måste våga bli sårad...