royalle

Varför går jag och förbereder mig på an smärta som jag innerst inne vet, aldrig kommer att komma? Självuppfyllande profetia har jag själv upplevt, så varför går jag och väntar på en katastrof? Kan det vara så att jag inte kan tro att jag ska få ha det lugnt och tryggt? Jag som under en lång tid levt under en press och ett prestationskrav som kvävt mig. Kan det vara bristen på krav som gör att jag bara antar att det snart ska komma?

Jag väntar på när han ska byta personlighet. När han ska gå från snäll och go till hemsk. Det händer ju alltid, eller? Finns det verkligen människor som är snälla? Som inte sårar?

Det skrämmer mig så mycket att jag förmodligen väntar på katastrofen och förbereder mig för den bara för att jag helt tappat tron till män. Jag kan inte tro att han är snäll, och det är tragiskt.