royalle

En man. En stor stark man, inte en valp. Jag behöver mer. Behöver någon som kan hålla tag i mig när jag ramlar och mister fotfästet. någon som står vid min sida och böjer sig ner för att hjälpa mig där jag plockar bland mina spillror av det liv jag levt. Som håller mig hårt, hårt när ångesten hotar att spränga mig i bitar. Någon som ser mig i ögonen och säger vackra ord. Någon som kan se mig i ögonen utan att ljuga för sig själv.

Kan man finna en man utan att ramla omkull? Utan att sluta ute i mörkret, ensam, med hjärtat vid fötterna söndertrampat? Kan jag finna någon som plockar upp hjärtat med mjuk hand. Som värmer det. Någon som håller det försiktigt och håller en arm om mig för att stötta och som har blicken fäst vid min. Någon som kan älska och vilja väl? Finns han?

När vet man att man funnit rätt? Är det inte passionen som avgör, utan känslan? Vilken känsla ska jag känna? Jag känner hur min själ slickar sina sår och vill krypa undan igen. Gamla sår som fortfarande bränner, trots att du hjälpt mig läka. Trots att du fått mig att känna och överleva.

Jag ser den mörka vägen framför mig. Tvekar om jag ska våga gå honom till mötes. Denna person som så gärna vill vara där för mig, som jag ständigt stöter undan. Jag vet inte om jag vågar känna efter. Han vill å gärna, och jag vill så gärna, men det är svårt. Det är jättesvårt och när jag tror att jag är redo att gå så stänger sig hjärtat i försvar.