Undrar om jag kan såra
Och jag tänker. Mitt huvud vilar aldrig fast det skulle må bra av det. Jag ser ut genom fönstret. Ser dropparna sakta glida neråt, bilda mönster på rutan. Därutanför är världen, och jag känner svindeln över hur stor den är. Hur mycket som döljer sig där.
Hur kan man känna så mycket men ändå så lite? Hur kan man vara så osäker på vad man vill med sitt liv?
Jag känner tveksamheten linda sina kalla tentakler kring mitt hjärta. Vad vill jag? Vad känner jag? Vad väntar mig? Jag är delad på mitten av tvehågsenheten som drar mig åt olika håll, skrattande åt min förtvivlan. Jag vill vara säker, men när jag känner mig övertygad om att jag gjort rätt val kommer livet ifatt mig, grinar mig i ansiktet och slänger till mig ytterligare ett val.
Är alla val man gör permanenta, eller har man ångerrätt?
Han är inte säker, men vem är det? han säger att det känns bra, men jag vet inte vad han menar? Är kärleken alltid statisk? Är det inte så att man alltid undrar om man valt rätt? Är det inte det som gör att kärleken hålls vid liv, att man kämpar för att fortsätta vinna den andres kärlek?
När jag satt mig ner, när jag lutat mig tillbaka med insikten att jag kanske, kanske betyder något för honom, då flyger jag strax upp igen av rädsla för att ha slappnat av för länge så han har tröttnat. Varför gör jag detta? Jag är mig själv, men ändå någon annan... Jag har hela tiden hävdat att jag ska vara ärlig och öppen, men ändå försöker jag hela tiden vinna hans hjärta. Ibland undrar jag om det är värt det. Jag har aldrig mött någon som är så svår att förstå sig på innan. Som är så... känslolös... För ibland undrar jag om han har några känslor där under ytan. Han visar inget, säger inget. Verkar inte bry sig om något. Jag försöker förstå, men det går inte. Har han känslor för mig? Har han känslor för något? Vad betyder jag för honom? Skulle han sakna mig om jag åkte hem ikväll fastän jag sagt att jag ska stanna? Skulle han bli ledsen eller skulle han bara rycka på axlarna och tänka att jag gör som jag vill?
Jag måste sluta tänka såhär. Måste sluta att bry mig, men jag kan inte låta bli. Jag vill bara höra att han håller av mig, att jag betyder något, för om jag inte gör det så är det ingen ide att jag försöker mer. Vid detta laget borde han veta om det finns känslor där inne någonstans.
Och så är jag så sjuk att jag tänker att jag vill göra honom ledsen bara för att se om det går. Men det kommer jag aldrig att göra, för jag är inte sån. Men jag kan inte låta bli att undra...
Hur kan man känna så mycket men ändå så lite? Hur kan man vara så osäker på vad man vill med sitt liv?
Jag känner tveksamheten linda sina kalla tentakler kring mitt hjärta. Vad vill jag? Vad känner jag? Vad väntar mig? Jag är delad på mitten av tvehågsenheten som drar mig åt olika håll, skrattande åt min förtvivlan. Jag vill vara säker, men när jag känner mig övertygad om att jag gjort rätt val kommer livet ifatt mig, grinar mig i ansiktet och slänger till mig ytterligare ett val.
Är alla val man gör permanenta, eller har man ångerrätt?
Han är inte säker, men vem är det? han säger att det känns bra, men jag vet inte vad han menar? Är kärleken alltid statisk? Är det inte så att man alltid undrar om man valt rätt? Är det inte det som gör att kärleken hålls vid liv, att man kämpar för att fortsätta vinna den andres kärlek?
När jag satt mig ner, när jag lutat mig tillbaka med insikten att jag kanske, kanske betyder något för honom, då flyger jag strax upp igen av rädsla för att ha slappnat av för länge så han har tröttnat. Varför gör jag detta? Jag är mig själv, men ändå någon annan... Jag har hela tiden hävdat att jag ska vara ärlig och öppen, men ändå försöker jag hela tiden vinna hans hjärta. Ibland undrar jag om det är värt det. Jag har aldrig mött någon som är så svår att förstå sig på innan. Som är så... känslolös... För ibland undrar jag om han har några känslor där under ytan. Han visar inget, säger inget. Verkar inte bry sig om något. Jag försöker förstå, men det går inte. Har han känslor för mig? Har han känslor för något? Vad betyder jag för honom? Skulle han sakna mig om jag åkte hem ikväll fastän jag sagt att jag ska stanna? Skulle han bli ledsen eller skulle han bara rycka på axlarna och tänka att jag gör som jag vill?
Jag måste sluta tänka såhär. Måste sluta att bry mig, men jag kan inte låta bli. Jag vill bara höra att han håller av mig, att jag betyder något, för om jag inte gör det så är det ingen ide att jag försöker mer. Vid detta laget borde han veta om det finns känslor där inne någonstans.
Och så är jag så sjuk att jag tänker att jag vill göra honom ledsen bara för att se om det går. Men det kommer jag aldrig att göra, för jag är inte sån. Men jag kan inte låta bli att undra...
