royalle

Så var det dags igen. Att det kan göra så ont. Detta att gräva i gamla halvläkta sår. Sår som varit djupt infekterade och som nu, när de fått vara ifred ett tag, börjat att läka. Då är det dags igen. Det ska pillas, skrapas och slutligen karvas i dessa sår så att de tillslut irriteras och börjar att värka och vara igen. Kan man inte bara få glömma, begrava, förtränga och gömma undan. Det gör ju så ont!

Det tas fram i ljuset nu, det som hände, det som tärde. Det som jag aldrig glömmer, men som jag lärt mig att gömma undan och trycka bort i ett hörn. 

Jag undrar när jag läser rapporterna; är det mig det handlar om? Vem är hon? Hon som bara stod där, som tog emot. Det kan inte vara jag, och samtidigt känner jag den där krypande känslan av osäkerhet och skräck i ryggraden, den där kliande känslan som gjorde att jag gick på tå, var på helspänn hela tiden för att inte råka ut för förraktet. Det förrakt jag ändå fick. 

Det finns en term på det, och det har man sagt mig förr, men jag har tänkt att det är överdrivet. Att jag måste tagit i när jag beskrev hur det var. Men nu läser jag svart på vitt min egen berättelse och blir livrädd. Skräcken borrar sig in i mitt hjärta som kämpar för att dra in skammen och minnena för att stänga känslorna ute. Men det går inte. Det står där på pappret och jag inser att det är sant. 

Men nu måste jag stå här stark, jag måste orka. Jag måste tränga undan känslorna och vara saklig annars kommer jag att gå under. 

Nu är det dags.

Tre år senare...