royalle

 Det är dags att börja tänka lite.

 

Hit kom du. Inte längre, fastän du ville. Fastän jag ville. Hit till min dörr.

 

Kroppen vill slingra sig och protestera mot det onda och varma som bränner därinne. Förtroendet som aldrig kommer tillbaka.Jag försöker att ge av mig själv och blotta, men hur jag än gör så smyger rollen fram. Den som låtsas, som inte riktigt berättar allt fast den vill. Det är inte jag. För jag är liten och har krupit in och gömt mig.

 

Nu är det så nära igen och så läskigt. Vägskälet väntar där framme i diset med sina två dolda vägar. En väg bort och en väg hit. I diset gömmer sig det skrämmande, svarta djupet och där finns ingen väg tillbaka. kan jag gå? Eller ska jag stanna? Eller ska jag vända mig om och springa igen? 

 

Jag vet helt ärligt inte om det är värt det och det skrämmermig mest. Jag vet inte om han kommer att finnas här för mig eller om han vaknar en dag och undrar vad det är han tagit hem. Jag vill bara ha ett lyckligt liv med någon som älskar mig. Och någon jag kan älska förbehållslöst utan att jag ska behöva vara rädd att få sådär ont igen.

 

Jag vill aldrig ha så ont igen...

 

Fortfarande kan det svida och värka. Fortfarande har jag dagar när jag inte kan se någon i ögonen. När jag undrar om jag är en spillra i ett hav som snart slukar mig, och jag får nästan svindel av skräck. Jag behöver mi klippa. En klippa som står kvar och som inte försvinner eller nöts ner. 

 

jag vet inte om det är värt det. Jag vet inte om han är värt det. Jag vet inte om jag någonsin igen kommer att våga släppa in någon. Mitt hjärta tillhör ingen, det tillhör bara sig själv och jag vet inte om jag någonsin vågar sträcka fram det till någon igen. Om han tar det, och slänger det åt sidan, vad gör jag då? Ibland kan jag låta honom se på det och han har någon gång smekt det, men han har inte fått hålla ännu. Inte vet jag heller om han vill, och kanske är det det som skrämmer mig mest. Att jag ka ge honom chansen att ta mitt hjärta i sin hand, men att han nekar.

 

Tänk så säger han att han inte vill ha mig.

 

Jag är så rädd för att fråga, för jag vet att jag inte är hans stora kärlek. Många gånger har han sagt det. Sagt att han inte vet om han älskar mig, att han inte vet om jag är den han söker. Inte vågar jag visa min själ för honom då. Han vill leva med mig och han vill att jag stannar. Jag vill vara hos honom, men jag vågar inte älska. 

 

Så vi fortsätter låtsas. jag fortsätter spela min roll utan att berätta varför jag är så skadad, och han fortsätter låtsas att jag är kvinnan i hans liv.

 

Och jag känner efter för en stund hur min själ mår. Jag känner hjärtat slå, känner hur det svider. Tänker tillbaka ett ögonblick på mitt liv, på ögonblick bortlagda och glömda, bara för att känna om det blivit bättre. Men det känns fortfarande. 

 

Hur får man det att försvinna?