royalle

Hur jag än grubblar och tänker kommer jag inte fram till något riktigt bra. Vad vill jag? Vad ska jag göra med mitt liv?

Jag försöker tänka på nåt annat, på arbetet, men hela tiden kommer den där känslan. den som inte går att ta på. Känslan av att tiden rinner mellan fingrarna. Att min tid är utmätt.

Jag lever för dagen i min tanke, men jag planerar noga allt jag gör ändå. För att säkert hinna med allt. Och så känner jag att det är så mycket jag vill göra, men så lite tid, och så lite pengar. (i-landsproblem, jag vet!)

Jag vill vara med min dotter på heltid. Jag vill syssla med hästar. Jag vill INTE vara instängd på ett kontor. Och ändå är det där jag hamnar. Jag fattar det inte!

Rastlös...

vad göra?

Att se tillbaka på det år som gått. För ganska exakt ett år sen satt jag på yttertrappan i mitt gamla hem och sa till min dåvarande man att jag inte längre kan leva med honom. Att jag gett upp, att jag varit på väg länge, men nu hade styrkan att faktiskt ge mig av.

Nya arbetskamrater hade öppnat mina ögon. Några personer hade fått mig att se vad som fanns utanför mitt liv. En person speciellt har jag att tacka. Hon gjorde mig hel. Hon fick mig att förstå att jag var värdefull. En annan person gjorde att jag kände mig attraktiv igen. Han fick mig att längta efter något jag inte minns att jag tidigare längtat efter. Han fick mig att upptäcka mitt hjärta igen.

Jag lärde mig att älska igen. Men det var, och är, en kärlek bortom den man känner för sin livspartner. Han är som Gud för mig. Jag älskar honom för det han gjorde med mig. För det han fick mig att känna. Han kunde inte såra mig så som jag blivit sårad tidigare. Jag visste, och vet, vad jag och han känner. Jag är trygg i det.

Han gjorde att jag tillslut vågade träffa en ny man. Han gav mig modet att våga ge mitt hjärta till JD.

Nu, ett år senare kan jag börja se tillbaka på mitt liv och se alla val jag gjort, alla vägskäl jag stannat vid och de gånger jag kan se nu i efterhand där jag agerat fel.

Jag kan se i efterhand alla de tecken man ska vara uppmärksam på, men som jag aldrig såg och jag kommer aldrig att låta mig styras igen.